Örtlära 201

Alruna (Mandragora officinarum)

När: Första veckan i september
Var: Växthus för läkeörter

Ur läroboken "Gröna galningar" av Tnordnicq D. Wvnuzz

Alruna Mandragora officinarum

Alrunan är en art i familjen potatisväxter som växer vild från medelhavsområdet till Himalaya. Det är en flerårig ört med grova, köttiga rötter utan stam, stora blad och klocklika, vita till mörkblå blommor och körsbärsstora, doftlösa, gula frukter. Roten kan bli upp till 90 centimeter lång och 4 centimeter tjock.

Saften från mandragoran är ett kraftigt återställande medel. Den används för att motverka förvandlingsbesvärjelser eller förbannelser, så man kan återgå till sitt ursprungliga tillstånd. Den är en viktig beståndsdel i de flesta motgifter mot förtrollningar, men växten kan även vara farlig. Mandragorans skrik är dödsfarligt för alla som hör den. Unga groddplantor kan inte döda, men kan göra en medvetslös i flera timmar. Därför är det viktigt att använda magiska öronskydd vid omplanteringar.

Utseende groddplantor: Yviga små plantor, gröna med en dragning åt violett. Roten på groddplantorna, liknar en liten, smutsig och förskräcklig ful bebis med blekgrön, fläkig hud. Så fort man drar ur den ur jorden, vrålar den för full hals samt gnisslar tänder.

Mandragoran gillar inte att bli utdragna ur jorden där de har det varm och skönt. Men när de väl är utdragna vill de inte tillbaka ner igen. De vrider sig, sparkar och fäktas med sina små vassa knytnävar. Efter en omplantering är man svettig, nedsölad och har ont i kroppen.

Andra intressanta fakta om Mandragora: Alrunan är en gammal häxört, som spelade en betydande roll i folktron hos mugglarna. Den ansågs vara den kraftfullaste och starkaste av alla trolldomsörter. Dess namn betyder "den som känner till alla hemligheter". Den användes mot allehanda besvär, men mest användes den i magiska sammanhang. Det var roten som ansågs besitta magiska krafter på grund av att den liknar en människokropp. Det var inte ovanligt att rötterna pryddes i kläder, som en docka.

Den som ägde en alruna var tvungen att sälja den före sin död, och då till ett lägre pris än han fått den för, annars kunde det gå illa. Därför kunde man aldrig ta emot en alruna som gåva. Ett annat sätt fanns dock att komma över en denna magiska rot. Detta förutsatte dock att man hade en trofast stackars jycke, som man var beredd att offra för sin egen lycka.

En annan legend sa att roten skulle frambringa ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. För att klara sig undan detta skulle man binda fast alrunan i svansen på en svart hund. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna.

Kraftfullast var den alruna som vuxit på en galgbacke och fuktats av en hängd ynglings blod, svett och urin. Den skulle grävas upp på natten, av en fastande, under stor försiktighet tills endast dess yttersta rotspets satt fast i jorden. Därefter skulle en svart hund bindas vid roten och dess ägare gå därifrån. Lockad att följa efter skulle hunden sedan dra örten med sig och för detta falla död ner, av rotens hjärtskärande skri. Det döda djuret skulle grävas ner där växten stått. Efter denna ritual skulle växten rengöras, badas i vin och kläs i siden. Den gav sedan lycka under hela levnadstiden, såvida den inte blev arg på sin ägare förstås för då bringade den honom endast olycka.

Alrunans frukter omnämns redan i mugglarnas Bibel, i Gamla Testamentet, bland annat som kärleksäpplen. Frukterna ansågs verka som ett afrodisiakum. Alrunan hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen. Enligt Dioscorides brukade mandragoraroten kokas i vin och ges till dem som plågades av smärtor och sömnlöshet, eller som intöcknande medel inför operativa ingrepp, exempelvis vid amputeringar.

Alruna

Lektionsförfattare: Funa